Emilia Nilsson

Klockan är 22.06 när jag skriver det här. Jag sitter i sängen, med skynkena fördragna och musik på låg volym. Lägenheten är mörk, sånär på en jäkla lampa på andra sidan av lägenheten. Den sticker i ögonen och jag vill släcka den och låta mörkret omsluta mig, men jag har inte kraft att gå de få stegen som behövs för att släcka. Jag har inte kraft till nånting.

Det får mig att vilja gråta.

 

Jag orka ingenting. Det är ofta så. Jag känner en avgrundslös trötthet. Tårarna tränger på bakom ögonlocken, men de orkar inte ta sig ut. Inte för att jag dömmer dom, jag orkar ju inte heller.

 

Jag borde gå ut. Jag vill gå ut. Jag orkar inte gå ut. Och jag gråter för att jag inte går ut. Jag dömmer mig självför att jag inte går ut. Jag beskyller mig själv för att jag ite går ut. Jag hatar mig själv för att jag inte går ut. 

Det handlar inte bara om att gå ut. Det handlar om att gå i skolan, att diska, att städa, att hålla igång relationer, att laga mat, att umgås med människor, att hålla en tid, att höra av mig. Listan fortsätter.

 

Jag tog inte studenten med min klass förra året. Jag fick gå om och göra ett nytt försök med en ny klass. En klass jag inte längre går i. En klass som just nu diskuterar ett uppträdande jag missade. Eftersom jag inte ens visste att det var något de skulle göra. För jag går inte kvar med dem längre. För jag tvingades hoppa av. För jag orkade inte.

 

Jag är trött. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att vara trött på att jag är trött. Och jag är arg

Jag är arg, jag är ledsen, jag är förtvivlad. Jag beskyller mig själv.

 

Jag kanske borde lägga en del av skulden på människorna som mobbade mig under så många år.

Jag kanske borde lägga en del av skulden på vuxenvärlden som aldrig hjälpte mig, trots mina rop på hjälp.

Jag kanske borde lägga en del av skulden på människan som troligtvis har ärrat mig för alltid, som jagar mig i mina mardrömmar, som vägrar lämna mig ifred oavsett om jag sover eller är vaken och som jämt och ständigt sitter i utkanten av mitt medvetande och plågar mig. Jag kan inte fly ifrån henne.

 

Och ändå beskyller jag mig själv.

 

Jag vill dö. Jag ser hur jag skadar människor i min omgivning alltmer ju längre det här pågår. Jag har gått i terapi i några månader nu. Vet ni hur långt jag har kommit? Så långt att jag kan diska ett bestick per dag. Ett enda jävla bestick.

 

Jag har varit sjuk i över ett år. Jag går på flera mediciner. Och jag kan diska ett bestick. Vilken prestation va?

 

Jag hatar mig själv. Jag beskyller mig själv. Jag orkar inte mer.

Så varför är jag kvar? Jag vet inte. Kanske på grund av skuldkänslor mot de runt mig? Kanske som någon slags revansch mot alla som skadat mig? Kanske för att jag är rädd för att dö. Jag vet faktiskt inte. 

Jag vill dö. Jag vill inte dö. 

 

 

 

Klockan är 22.33 och jag är trött. Jag orkar ingenting. Så jag tänker göra ingenting tills jag orkar göra nånting. 

 

Till dess;