Emilia Nilsson

Ibland behöver du höra saker.

Saker du inte alltid vill höra.

 

Saker som sliter sönder ditt inre.

Saker som vänder upp och ner på allt du vet om sig själv. 

Saker som tvingar dig att se världen ur ett helt nytt ljus.

 

Och det suger. Som fan. 

 

Även om det kanske är precis vad du behöver höra är det inte säkert att du är redo för att höra det. Du reagerar med ilska, kanske med gråt. Det är för smärtsamt och istället för att orka se det för vad det egentligen är blir budbäraren boven. Kanske kan du adrig förlåta människan som sa det där du egentligen behövde höra. Kanske inser du någonstans att denne gjorde helt rätt, men förnuftet kan inte vinna över känslorna. Jag tror att alla upplever det här nån gång och har du inte gjort det än kommer det.

 

Idag var jag boven. Idag var jag tvungen att peta i saker som inte var mina att peta i, att gå långt innan för någons revir och att näst intil begå övergrepp på någons själ - av kärlek. Och jag vet inte längre vad som är värst - att vara den som petar, eller den som blir petad på.

 

Jag har nog aldrig varit så elak förut i hela mitt liv. Jag har sagt saker som kanske aldrig kan glömmas och förlåtas, saker jag aldrig kan ta tillbaka. Men jag ångrar inte ett ord.

 

Aldrig mer. Aldrig, aldrig mer vill jag göra om det. Aldrig mer vill jag passera alla gränser i ett förhållande och säga så sårande saker. Aldrig, aldrig mer. Ändå vet jag att jag kommer göra det igen om jag måste. 

 

För om jag inte gör det är jag självisk. Det är själviskt att inte vilja vara budbärare för att inte vilja riskera en relation. För om jag älskar någon är den människan viktigare än allt annat.